Hoppas verkligen att dom kommer i helgen när jag är ledig!
Så äntligen har Boris fått komma ut ur sitt egna rum. :) I fem veckor har vi väntat på att den kemiska kastreringen ska ge resultat, och nu i torsdags var den stora dagen inne, skulle det gå vägen?
Jag följde efter honom i hans frihetsvandring genom huset, svansen i vädret och ivrigt pratande intog han rum efter rum. Och nej, inget strilande, *lycklig matte!*
Enda smolket i bägaren är att vår lilla udda-katt, Maine Coonen Boss, är livrädd för Boris!
Boris var ju borta på dejting i Norge i tre månader, och på den tiden raderades han tydligen helt ur Boss hjärna, för vid hemkomsten reagerade han otroligt starkt på Boris, även genom nätdörren in till hankattsrummet: "Den katten har jag aldrig sett förut, ska han bo HÄR?"
Så vad händer när Boris får korn på den stora rädda katten som fräser och morrar? Jo, honom ska vi gå på!
Poliskonstapeln Bertil var inte heller glad, men han var verkligen inte rädd. Boris hukade och gick undan för honom, men den där fegisen Boss är det helt tydligt OK att trycka ihop...
Men jag tror det ger sig, det har inte varit något som helst slagsmål, bara fräs, morr och stirr med det onda ögat.
Tjejerna har ju alla varit inne som sällskap åt Boris, så dom reagerade inte alls, bara lilla Lovis som dängde till pappa Boris med handväskan ett par gånger när han blev för närgången.
I morse fick jag äntligen vakna och ha mysstund med Boris, Åh vad jag har längtat efter den här dagen! :)
Nästa helg är det dags för utställning i Umeå med Boris och Lovis. Ska bli så roligt att få träffa alla gamla och nya brittägare plus alla andra kattmänniskor man lärt känna. Att sedan Boris är utan underull och att Lovis växt ur sig så att hon har en dragster- och oriental kropp med britthuvud har mindre betydelse! Det är atmosfären och människorna jag längtar till.
Hoppas i alla fall att Boris får sitt CACS då vi siktar på en SC-titel i vår. Håll tummarna...
